Funderingar

 Ikväll tog jag mig lite tid och kollade på några svenska bloggar som jag har följt men inte riktigt haft tid att läsa, och en sak som slog mig väldigt hårt. Jag saknar Sverige! Jag saknar den svenska kulturen, den lugn och mys som finns hos mina svärföräldrar och hur så många svenskar faktiskt ta tid att umgås med varandra. Jag har varit lite instängd här i Californian eftersom vi inte känner så jättemånga, men det som jag har märkt är att alla är hela tiden så upptagna. Det är inte att säga att svenskar inte är det, men det finns ett lugn hos svenskar som jag inte har hittat här. Våra grannar t.ex är borta hela tiden fast de har precis fått ett litet barn, i Sverige så skulle mamman åtminstone vara hemma ett lite tag och då kanske jag skulle har kunnat träffa henne. Min moster och morbror är så upptagna att de måste planerar flera veckor innan, de är ju lite speciella, de är nyblivna föräldrar snart vid 40års ålder och de ska göra allt för lilla tjejen, det vill säga att de inte hinner med något annat för ingenting få komma i mellan hennes schema. Det är tur att min mamma var en sån lugn och härlig mamma, mitt barn ska icke få den behandling. Stakas barn hon är ju så lugn som ett barn kan vara, det är föräldrarna som kör slut på sig själva, det är faktiskt lite små jobbigt for Ch och jag, men sen måste jag tänka att de vill ändå ta tid att umgås med oss, det är ju ganska snällt.
  Men det som jag ville säga med detta inlägg är att nu undrar jag om det kommer passa att ha barn här, jag menar jag tycker om att det finns mammor som är faktiskt hemma med sina barn längre än ett år, men samtidigt så känns allting så otroligt mer pressade. Det är klart kanske den miljö som finns här i Mountain View här är alla så väl utbildade, det är förstås en annan sak. Min moster kan inte låta bli att jag är inte utbildad, jag vet att hon menar väl men jag är lite trött på att alla fråga vad jag har utbildade mig till eller vad jag ska utbilda mig till. Jag vill vara utbildade, jag vill känna mig smart och väl läst men det är just svårt! Det är svårt att veta vad jag ska välja, det är svårt att veta om jag vill överhuvudtaget utbilda mig, tänk om jag inte vill det, är jag då minder värd? Det känns så ibland och det är klart också en nackdel att bo här. Jag är väldigt tacksam för de vänner vi har här, men jag är också lite smal trött på att behöver bygg om relationer, jag saknar alla, jag saknar mitt liv i Ohio, jag saknar mitt liv i Vanghärad, och jag är så trött på att sakna allt! Om bara jag kunde ha alla på samma ställe för resten av mitt liv. Det, det vore det bästa liv någonsin.

 Jag fick ett packet från min familj här om dagen, korten fanns med. Tänk att få vara så liten igen, aldrig trodde jag att mitt liv skulle vara som det är. Väldigt tacksam är jag men också lite ledsen.
 Också, fy vad orättvis det är att vara kille, Christofer saknar ingen, jag försöka få honom att berätta hur han kan känna så, men han säger bara, 'mitt liv är här nu. Jag är nöjd med det.' Ibland önskar jag att jag var kille, men bara ibland. Det är så att jag heller vill känna de dåliga känslor med de bra känslor än att inte känner någonting.